Colibri Resort

Artikel om Ilha Grande, Brasilien
För Ljuva Livet
Av Sulamit Peckel (Gäst hos Colibri Resort 2009)

Är det möjligt att en plats kan vara full av magi och ändå totalt fri från exploatering och invaderande turism? Ja, det är möjligt. Ön Ilha Grande är en sådan plats. En brasiliansk djungelö rakt ut i Atlanten, 130 kilometer söder om Rio de Janeiro och 21 kilometer från fastlandet. Helt intagande - men med en grym historia.

Här vilar tät regnskog, mjuka stränder, små eller större byar och böljar ljumma havsvågor, alltsammans hopfogat i ett vidunderligt synfält. Samtidigt som regnskogen sveper in berg och dalar i sin frodiga grönska, erbjuder den vandringssugna besökare spännande promenad- och vandringsleder på urgamla indianstigar, där rötter bildar trappor i uppförs- och nedförslut. Lederna slingrar sig kors och tvärs över ön och är av varierande svårighetsgrad. Det är bara att välja utifrån lust och kroppens förmåga.

Intressant är att Världsbanken delvis bekostar att 16 leder (totalt 110 km) skyddas och röjs regelbundet. Belöningen efter en tröttsam vandring i värme och fukt, över berg och runt uddar, är målet. För där djungelsnåren slutligen öppnar sig, uppenbarar sig inte så sällan en paradisstrand.
En av de mest kända är Lopes Mendes, där sanden känns som pudersnö och knarrar som potatismjöl. En strand som Lonely Planet valt till en av världens tio vackraste - men som kan vara tillhåll för krokodiler! Fast lugn! - de brukar ligga dolda långt bort från människorna.

Ilha Grande är en rätt oförstörd fläck på Brasiliens karta, ett land som annars skövlats på regnskog, ofta på grund av ekonomiska intressen. Här är alltså den vilda naturen bevarad. Och chansen att få se unika liljor och orkidéer, stora blåskimrande fjärilar, färgglada papegojor, silkesapor eller få höra skygga vrålapor är stor. Inga lyxhotell eller vräkiga gods. Och det kan turisterna ironiskt nog tacka den vackra Atlantöns grymma historia för.

Så sent som 1994 stängdes det ökända fängelset Candido Mendes, i folkmun ”Djävulens kittel”. Här har Brasiliens farligaste brottslingar skakat galler sedan 1903. Dessförinnan var ön tillhåll för pirater samt karantänplats för kolera- och leprasmittade.

Grusvägen som leder till byn Dois Rios och fängelset, numera en ruin och sevärdhet, går över stock och sten och har blivit en populär vandringsled. Rätt ansträngande 15 kilometer fram och tillbaka räknat från Vila do Abraão i norr till Dois Rios i söder. Ett spännande naturfenomen halvvägs är ”Soldaternas bassäng”. En kall sötvattenkälla, som fylls på från ett duschande vattenfall direkt ur berget. Här brukade fångvakterna stanna till och svalka sig under de svettiga fångtransporterna. - Det var en mödosam väg dit men en fin strand, säger Linda Ericson om Dois Rios, som fått sitt namn efter två floder som mynnar ut i havet. Fortfarande vilar en spökaktig stämning över byn och hit flyttar man inte. De som finns kvar är några pensionerade fångvaktare och poliser, som bor i de slitna husen. Det har talats om ett fängelsemuseum men inget mer har hänt.

Det var äventyret, djungelön och de spännande vandringslederna som lockade Linda och Torbjörn Ericson från Tyresö utanför Stockholm till Ilha Grande. De är resvana som de flesta utländska turister här. Och parets ålder, 59 och 63 år, är ungefär hälften av turistgenomsnittet. Resten domineras av unga backpackers och brasilianare från fastlandet. - Vi har vandrat i svenska fjällen två gånger och tycker att Ilha Grande är lättare, jämför Linda. Värmen är visserligen tuff – men myggen i fjällen är värre. Det intressanta här är att man inte får störa djuren men att man kanske ändå får träffa på dem.

Om hon ska välja roligaste äventyret på ön blir det nog Häxans Vattenfall (Cachoeira da Feiticeira). Det går an att vandra men den korta båtfärden dit är ljuvlig. Organiserade båtturer finns till de flesta utflyktsmål. Vid ankomsten till Häxans Strand får man vada iland och därifrån börja djungelpromenaden som tar 40 minuter. Helst med en guide. Väl framme blir det till att klättra upp en liten bit på ett berg till vattenfallets topp. Och sen åka på en naturens rutschkana! Barnsligt kul och en välbehövlig dusch, menar Linda.

Hennes man Torbjörn rankar Blå Lagunen högt. - Särskilt snorklingen, säger han. Till Lagoa Azul kommer man med båt. Vattnet är nämligen ovanligt turkosblått och så gott som glasklart. Tittar man ner får man syn på zebrarandiga fiskar, sjöstjärnor och kanske sköldpaddor. Tar man sedan båten vidare till en strand i närheten och går in i regnskogen på ojämna åldriga indianstigar, där hög bambu nästan bildar tak, passerar man en antik piratkyrkogård, till minne av hejdlösa härjningar under århundraden, och når så småningom Ilha Grandes första samhälle, Freguesia de Sant´Ana. Dock kvarstår ingenting annat av detta än den vackert vita 1700-talskyrkan.

Oemotståndlig utkik över Ilha Grande får man, om man lyckas ta sig upp på Pico do Papagaio, som är en av öns högsta bergstoppar, hela 982 meter över havet. Den extremt tuffa vandringsleden, eller klättringsleden, dit är absolut inget för den, som passerat kroppens fysiska bästföredatum.

Men minst lika hänförande är vyn från havssidan. Exempelvis ombord på en högmastad saveiro, en av flera stolta skonare, som dagligen transporterar turister ut till några av öns 104 stränder eller till fastlandet. Särskilt på morgnarna kryllar den lilla hamnen i Abraão av folk med väskor, ryggsäckar och matsäckskorgar. Man måste inte åka båt för att nå en strand. Det går så bra att följa strandlinjen 10 minuter och gå 5 minuter på en djungelstig för att nå den behagliga stranden Julia.

Ilha Grande är den största ön i Rio de Janeiros skärgård med 6000 invånare totalt och 3000 i huvudorten Vila do Abraão (betyder Abrahams by). Ön är bilfri, med undantag för några enstaka jeepar och motorcyklar polis och militär förfogar över. Det är således benen som gäller här, förutom båt förstås och en och annan cykel. Det är av omsorg om dess unika geografi, som ön uppnått naturreservatstatus och här pågår också statlig miljöforskning.

Det lilla torget med den vita 1800-talskyrkan bildar byns centrum. Kejsar Pedro II hade donerat pengar till kyrkans uppförande eftersom han var mycket förtjust i ön. Han besökte den flera gånger men sista gången tyvärr som fånge i väntan på att tvingas i exil 1889. Vid byns enda huvudgata utmed stranden, ligger restaurangerna och kaféerna numera tätt. Här finns också lite mer än 80 värdshus (pousadas). För bara 10 år sen, när den fortfarande varsamma turismen var i sin linda, var antalet endast 20.

Det var vid den tiden som svensk-brasilianaren Toninho Fagerlind slog sig ner på Ilha Grande och tog över Colibri Resort. Ett lummigt värdshus, dit snabbvingade kolibrier lockas av sockervattnet i uterummets upphängda plastbehållare. Toninho är en varm förespråkare för miljön och det ekologiska tänkandet på Ilha Grande. Det har till exempel beslutats att inget hus får vara högre än 8 meter och inte byggas högre upp än 40 meter ovanför strandlinjen. Hans bakgrund i svensk resebyråvärld samt omfattande kunskap om Brasilien är också en tillgång för de svenska gäster, som brukar bo på hans värdshus.

Ursprungsfolket på Ilha Grande var tamoio- och tupinambaindianerna, som döpte ön till Ipaum Guaçu, vilket betyder stor ö. Men de blev bortjagade, när portugiserna steg iland 1502 och koloniserde ön. Liksom resten av Brasilien. Strax därefter blev Ilha Grande centrum för landets slavhandel och sedermera ett tacksamt piratnäste. Särskilt som de täta regnskogarna inne i de trånga vikarna utgjorde perfekta gömställen.Sen lång tid tillbaka finns det människor, som hoppas på att finna bortglömda nergrävda skatter i den trolska djungeln.

LJUMMA VINDAR & PIRATER.
VETERANPOSTEN – UTGES AV SVERIGES PENSIONÄRSFÖRBUND

Så fort skonaren lagt ut känns den fjäderlätta brisen mot mina varma nakna armar. Jag lutar mig tillbaka, blundar och drar in havsluften. Brasilien, här är jag!

När jag öppnar ögonen står en brunbränd yngling i piratbyxa och bjuder en guldgrön, isig drink. Ännu är vi inte framme vid resmålet,men denna sista timme med den eleganta träbåten är ytterst behaglig efter en lång nattflygning över Atlanten. Drycken smakar friskt, sött, kallt och starkt. En caipirinha gjord på krossad limefrukt och is, rörsocker och en speciell sorts rom, är nationaldrink i Brasilien får jag lära mig.

Här utanför kusten söder om Rio de Janeiro höjer sig snart en mäktig grön ö ur vattnet, Ilha Grande, den stora ön kallad av indianerna, urinnevånarna. Bilar är förbjudna pä ön. Tanken är upplyftande. Nå, det visar sig finnas både brandbil och polisbil i samhället Abraao där vi bor. Annars är det båt som gäller när vi tar oss runt till olika spännande stränder eller snorkelvikar. Totalt bor 6000 personer på ön.

Kortare sträckor orkar jag gå. I trettiofem graders värme får man ta det lugnt och dricka vatten var femte minut. Det är december och högsommar här. En halvtimmes indianstig över stock och sten genom den täta, gröna skogen leder till en fin badstrand med en mycket liten restaurang, där man kan luncha på dagens nygrillade fisk efter ett långt bad i 28-gradigt vatten. En lagom utflykt. En dam i ressällskapet har gått före i sina eleganta pumps, så några större strapatser räknar jag inte med.

Oväntat möte i djungeln
Plötsligt står jag öga mot öga med den vackraste uppenbarelse som denna resa bjuder på. Skönt utsträckt ligger hon på stigen bakom en krök. En fyra meter lång, gulspräcklig orm. Vi betraktar stilla varandra. Djungelns ljud tystnar.... Efteråt, när ormen bestämt sig för att inte anfalla och försvunnit i grönskan, går jag vidare, rätt snabbt måste jag säga, men ormen försvinner inte på flera dagar ur mina tankar. — Gratulerar, det var en tigerpyton som man sällan får se och den är inte giftig, berättar vår värd och guide Toninho Fagerlind senare. Han driver tillsammans med fru Kathe och kompanjon Bo Lindstedt pensionatet Colibri men har också under de senaste åren arbetat hårt för att naturreservatet Ilha Grande ska bibehålla sin småskalighet och räddas från massturism och ekologisk ruin.

Pojken från Cobacabana- Toninho kan det här. Han har en gedigen svensk bakgrund, stornaturkunskap och har varit rådgivare åt Body shop i Amazonas. Men det började i Rio de Janeiro där Toninho Lima gjorde huvudrollen i Arne Sucksdorffs film "Mitt hem är Cobacabana". Det blev upptakten till att han senare adopterades av en svensk familj i Lidingö, blev banktjänsteman ock senare platschef för ett svenskt reseföretag i Braslien. — Ilha Grande var en dröm, som “öppnades” först efter 1994. Till dess var det en beryktad fängelseö under nittonhundratalet, men när de politiska fångar som suttit här under juntatiden själva kom in i den nya regeringen, sprängde de hela rasket.

Ön hade tack vare fängelset sluppit turistexploatering. Toninho arbetar nu med de andra företagarna och politikerna för att värna miljön och som sagt — bilar är förbjudna! Och 98 procent av ön är grön. En tillgång är att ha svenska vägvisare, både i naturen och när det gäller att välja strand eller bacillsäkert matställe. Detta är inget charterresmål där man blir anropad på svenska. Engelska fraser och franska viner finns minsann inte överallt. Men maten är god och människorna hjälpsamma och hjärtliga.

Regn, höns och blommor
Det ymniga eftermiddagsregnet gör pölar i den oasfalterade gatan, där vi passerar en specerihandel, en kyrka och några privathus med höns, barn och hundar innan vi når vår egen pension. Det är bara skönt att få en extra varm dusch. Och utan regnet skulle den mättade grönskan, blommorna; fåglarna, ozeloterna, bältdjuren, piggsvinen och allt annat i detta subtropiska klimat inte finnas. Naturligtvis är det si och så med handikappvänligheten. Men å andra sidan finns ingen brottslighet. Ungdomar får inte ens ha haschblad på T-shirten, för då sätts de på färjan till fastlandet. På helgerna får strandpromenaden lite karaktär av folkfest när Rioborna kommer ut. Det sägs att man under fängelsetiden var mycket rädd för att komma hit. Dessutom finns ännu äldre, ruskiga minnen.

Vrålapor efter frukost
Efter att portugisiska flottan upptäckte ön 1502 — de kallade den Paradiset i brev hem till Europa — kom den att bli centrum både för slavhandel och sjöpirater. Vid Blå lagunen hade de senare sin bas. Naturligtvis måste vi stanna just där med båten och klättra ner i vattnet med snorkel för att leta efter piratskatterna. För mig är dock frukostbordet på verandan den bästa skattkammaren. Honungsmild papaya, sötfrisk ananas, saftiga plommon, ost, bröd och det mjuka brasilianska kaffet. Då står man sig inför den heta vandringen uppför berget med Toninho som ciceron. Vrålapornas tjut ekar i dalgången, en stor varan springer över vägen och en rovfågel glider däruppe, kanske en harpia, världens största örn. Toninho visar oss sin favoritfågel i ett snår, en blåryggad mandakin. Själv faller jag lite för de fulsnygga kungsgamarna som spankulerar så dekorativt på stranden.

När vi någon vecka senare avslutar Braslien med ett knädopp i jättevågorna på Cobacaba inne i Rio, är strandgamarna mänskliga.., men oj, vilket charmigt strandliv! Man behöver inte klä sig i tandtrådsbikini, som vissa andra på stranden, men det skadar inte att försöka se hemvan ut ändå. Toninho har lärt oss att uppträda på rätt sätt, med solglasögon, solkeps och några få slantar i en plastpåse. Detta är dock en stad med tio mord per natt. Men i tryggt sällskap äter vi gott, får bättre användning för finpumpsen än på ön, shoppar billigt, åker upp på Sockertoppen och ser med stora ögon på den ack så härliga men farliga världen. Den "farliga världen" som inte finns på Ilha Grande bland kolibrier, hibiscusblommor och en och annan vänligt stämd tigerpyton.

Melhor visualizado em

Realização técnica www.ilhagrande.org